 |
 |
HÄNG MÈ"Häng mé" - en ungdomsteater som berörVi läser ofta om ungdomar som hamnat fel i samhället och förfäras över att begreppen etik och moral har mist sin mening. Någon som tagit situationen på allvar är Utas som med hjälp av sin teater "Häng mé" försöker stoppa trenden. Enmansföreställningen för Orsaskolans elever bjuder på en gripande skildring av en missanpassad ynglings tragiska liv. Många unga reagerar negativt på ordet teater, vilket Utas kan förstå. - Det är klart att det är svårt att till exempel pränta in gamla Shakespeare-fraser i huvudet på en tonåring, men det är inte heller vad jag vill. I den här pjäsen talar jag ett språk som ungdomarna förstår och det väcker intresset hos dem, vilket också är ett av mina mål med föreställningen, säger Utas. Pjäsen ligger så nära verkligheten som det går att komma och det är meningen att man inte riktigt ska veta om den är äkta eller påhittad. När föreställningen är över fäller åskådarna kommentarer i stil med "och jag som trodde att det skulle vara en teater" och "när ska teatern börja?". - Men det intressanta är egentligen inte huruvida just den här historien är sann eller inte, det intressanta är att det händer hela tiden. Det är ungdomarnas egna liv det handlar om, säger Utas. Idén kommer från ett amerikanskt tv-program där lätt kriminella tonåringar får åka runt till fängelser och träffa de verkliga värstingarna. När de unga kommer ut därifrån rinner tårarna längs deras kinder. Utas försöker nå samma effekt genom att göra tvärtom, det vill säga att mördaren åker ut och träffar dem istället. Det är inte ofta Orsabor får tillfälle att gå på teater, men på måndagskvällen gavs ändå föräldrar till elever på högstadiet den chansen. Skolan har ungefär 300 elever men ändå kom det inte mer än ett 30-tal föräldrar. Utas tycker att det är märkligt att föräldrar inte engagerar sig mer i sina barn. - Hur kan det vara så få föräldrar till så många ungar? Ni måste ha varit duktiga, säger han till de föräldrar som faktiskt tagit sig dit. Ida Arnesson Praktikant ORSA |
| AIDS-PJÄSEN Smålands Folkblads recension av AIDS PJÄSEN. foto: J-E Ejenstam, text: Jennie Hoffner Utas pjäs om aids tände ungdomarna.  JÖNKÖPINGDe normalt så fnittriga och noncha1anta tonåringarna satt som tända ljus och lyssnade på vartenda ord han sa: -Jag och min tjej har bestämt oss för att inte kyssas så häftigt. Det är ju inte så roligt att ha p-skum i hela käften. Utas är en skådespelare som åker omkring på skolor och spelar en egen skriven pjäs om AIDS. Han tände eleverna på Ljungarumsskolan från början till slut. Pjäsen är rolig men bär också ett budskap: låt inte rädslan övervinna dina känslor. Att vara AIDS-smittad betyder att man smittar genom att bara prata. -Jag har en kompis som heter Arne, eller rättare sagt hade vän. Han fick AIDS. Och det vet man ju hur det är - han måste vara bög. Och vi som brukade sitta och runka ikapp på somrarna när vi var små, var de inledande replikerna i AIDS-pjäsen. Fördomarna Pjäsen tar upp situationen när en person drabbas av HIV-smittan. När han förlorar alla sina vänner. Hur fordomarna bara väller över honom. Han är ensam. Efterhand visar det sig att det är han själv som är Arne. Men han är inte bög. Han är inte narkoman. Han roar sig inte med prostituerade. Han hade otur. AIDS-pjäsen kom till 1985 Utas läste en notis om den fruktade sjukdomen. Han insåg att det skulle bli viktigt. - Från början var pjäsen faktarik. Jag ville gå ut till ungdomarna och sprida kunskap. Numera är det mest en känslomässig pjäs. Fånga intresset. Reaktionerna efter pjäsen är fantastiska. Elever går fram till Utas och berättar hur de upplevde pjäsen. Till och med lärarna var nöjda. De berättar hur svårt det är att fånga elevernas intresse, men det gjorde minsann Utas.  - Det var en intressant pjäs. Han gjorde den så bra. Ibland var den rolig och ibland lite allvarligare. Det var mycket bättre än att få informationen på overhead. Jag vet att AIDS är en farlig sjukdom, men jag tror att man snart kommer på något botemedel, säger Louise Johansson, åttondeklassare på Ljungarumsskolan. - Alla vet att man måste skydda sig för att inte bli smittad. Pjäsen var mycket bra och typisk för ungdomar, säger Anna-Karin Gotting, även hon åttondeklassare på Ljungarumsskolan. Utas säger i pjäsen att ingen är så farlig som när hon är rädd. Fruktan föder fantasier och vanföreställningar. - Om någon ska vara rädd, ska det vara den drabbade som ska vara rädd för oss friska. |
TAFSA LAGOM Utas provocerar fram känslor bland ungdomarna i publiken. Ingen går oberörd därifrån -Det vuxna säger upplevs ofta som gaggigt fel. Men mig ser ungdomarna inte på som någon vuxen person. -I stället är vi på samma nivå. Utas har just avslutat sista föreställningen av pjäsen "Tafsa lagom" för högstadieeleverna på Kristinebergsskolan. En stor succé. Högstadieeleverna på både Kristinebergs- och Vallhallaskolan tog emot Utas med öppna armar när han var på besök Oskarshamn i går. Utas ("det är både mitt för- efter- och smeknamn") dramatiserar ett tabubelagt område. Och han gör det med en fantastisk scenvana, inlevelse och utstrålning. Frän ton. Ungdomarna på åskådarplats tycktes aldrig vilja att de 40 minuterna skulle ta slut. I en frän ton tog Utas upp, problemställningar som ofta dyker upp i huvudet på ungdomar. Tabuföreställningar,prestationskrav och sex som som något fult och skamligt allt detta har kört in ett slags sexualångest i vårt kulturarv, menade Utas i sin föreställning. När han läste ur Min livs novell - och i synnerhet - ur Fibban tjöt publiken av skratt. Liksom när trädde på en kondom på en gurka. Utas gav två råd till ungdomarna: -Ligg inte med nån förrän ni båda vill och gör det inte när du är full. Du kan ju säga ifrån - även om du är onykter. Utlämnar sig själv. Att Utas lämnar ut sig själv i sina pjäser, är bara något som kryddar det hela lite extra. Han når på så vis lättare ut till den unga publiken. Dagens ungdomar brottas med andra problem jämfört med när Utas själv var tonåring. -Då var man rädd för att bli med barn. Nu är alla rädda för att bli HIV-smittade. Själv har han upplevt sexualångesten som jobbig. Han berättade om första gången han var ensam med en tjej. -Det var inte förrän jag var 18. Alla förhållande var perfekta utom en sak - jag fick inte stånd. Det hjälpte inte hur jag än försökte. Jag kände mig helt värdelös och hon kände sig nog ful. Morgonen därpå smög jag iväg när hon fortfarande sov. Allt detta berodde på alla tabuföreställningar och den press jag kände. Provocerande -Utan det kunde vi kopplat av och haft det skönt och roligt tillsammans. Och då hade den säkert rest sig. Halvvägs in i pjäsen gick Utas mer och mer över till allvarligare snack. Publiken fortsatte lyssna och skratta. Utas ser inte sin pjäser som något provocerande. Men han förstår om folk upplever dom på det sättet. -Ungdomarna tycker det inte. Kanske en del lärare. Men mitt sätt att framföra budskapet är ett knep för att få med publiken och lätta upp stämningen. -Då bäddar man i sin tur för att de ska lyssna på det som är lite allvarligare, säger Utas till Nyheterna efter den succéartade dagen i Vallhallaskolans aula. Enmansföreställningarmed Utas har rullat på i fem år nu. Vid sidan om "Tafsa lagom", som är hans senaste pjäs, framför han tre andra känsloladdade pjäser på sina turnéer:"AIDS-pjäsen" "Svartskallar & blekfisar" och "Drogkarusellen". Utas poängterar att det är viktigt att spela teater på rätt sätt. Det får inte bli tråkigt när det är ungdomar som är målgruppen. Just den ålderskategorin är extra kräsna, menar han.  Utas provocerar fram känslor bland ungdomarna i publiken. Ingen går oberörd därifrån Stöter ifrån sig. Är informationen tråkig stöter de ifrån sig. Det är ett naturligt förlopp för ungdomar i den här åldern, de ska helt enkelt stöta bort det som är ointressant. Man skulle kunna säga att du utför en viktig social funktion? -Det får andra avgöra. Men visst märker jag ett enormt gensvar säger Utas, som numera har sina bopålar i Stockholm, men växte upp i Kalmar. -Jag tycker om att åka omkring så här. Det är stimulerande. -Ungdomar är den svåraste publiken att nå ut till. Jag känner flera kollegor som vägrar spela för den åldersgruppen. Men för mig år det tvärtom. De är underbara att ha som publik. I Oskarshamn börjar Utas bli en välkänd teaterprofil, som återkommer år efter år. Minns honom länge. Direkt efter gårdagens sista föreställning kom en försynt lärarinna fram för att förvissa sig om att Utas kunde komma tillbaka igen även nästa år. Sen drog Utas vidare till Karlskrona, där nya föreställningar hägrar i dag. Men högstadieungdomarna i Oskarshamn kommer minnas honom länge. Alla var överens: Det här var intressant och roligt, för att inte säga himla kul. I skolorna ska lärarna följa upp pjäsen på lektionerna framöver. Samarrangörer för "Tafsa lagom" var de båda högstadieskolorna, Fritidsgårdarna, Ungdomsgruppen och ABF. Text: Jan Brunby. Foto: Patric Lundqvist. |
SVARTSKALLAR OCH BLEKFISAR Smålandstidningens recension av Svartskallar och blekfisar.Eftertanke bland elever om mobbing. EKSJÖ -Det hänger på er hur Sverigepjäsen ska sluta. Skådespelaren Utas besökte i går Grevhagsskolan och sjätteklassarna. De fick uppleva en teaterpjäs med mycket allvar. Främlingsfientlighet, mobbing och självmord togs upp i pjäsen "Svartskallar och blekfisar". Utas förde en monolog om att vara främling i ett annat land. I detta fallet handlade det om en svensk som hamnat Italien. Där fick han utstå mycket av det invandrarna i Sverige i dag lever med, främlingsfientlighet och kyla. Pjäsen fördes senare mot en samtal mellan Utas och eleverna om självmord och mobbing. -Det är mycket tuffare, men betydligt svårare, att säga ifrån, sade Utas och pratade vidare om mobbing. Mår bättre själv -Man mår bättre om man vågar säga nej och ställa sig på den svages sida Eleverna satt knäpptysta och lyssnade på både tänkväräda och ruskiga berättelser om ungdomar som tagit livet av sig på grund av att de blivit mobbade. Det var säkerligen en och annan som gick ut från gymnastiksalen med eftertänksamhet. Utas har spelat ensampjäser sedan 1986. Då kom den första i raden av pjäser som tar upp dagens problem. Han har bland annat spelat en pjäs om aids och en om droger. foto:Bertil Ring, text: Ann Richardsson |
